Proportionell journalistik

Israeliska föräldrar får besked om deras barn dött
Den israeliska familjen Melaku får besked om att deras son stupat i Gaza

Under den pågående konflikten mellan Israel och Hamas har jag läst flera svenska journalisters gripande skildringar och målande beskrivningar om hur civila drabbas av konflikten. Isobel Hadley-Kamptz och Kassem Hamadé har båda skrivit texter som delats tusentalas gånger och lästs av ännu fler.

Deras starka och känsloladdade texter målar upp en bild många av oss kan identifiera oss med. Kärleken till våra barn! Och rädslan att förlora dem!

Isobel ligger tätt intill sitt sovande barn samtidigt som hon läser om de fyra palestinska pojkarna som sköts ihjäl på en strand i Gaza av israelisk militär. Hon gråter. Känner en oändlig tacksamhet över att just hon kan ha sitt barn i trygghet samtidigt som många föräldrar saknar den möjligheten.

Det är starkt. Det bränner till i hjärtat. Det är fruktansvärt att oskyldiga barn drabbas i krig. Men det är bara palestinska barn och föräldrar som skildras. Det är alltid israeler som dödar. Detta trots att konflikten består av två sidor.

Jag har inte hittat en enda text av en svensk journalist som skildrat hur barnen och föräldrarna i Israel mår. Som beskriver deras rädslor och utsatthet. Hur det är att springa med sina barn till skyddsrum dag som natt. Eller hur det är att försöka läsa godnattsagor för sina små barn till ljudet av sirener trots att detta varit vardagen för israeliska föräldrar under 10 år. Och fundera en stund över alla föräldrar i Israel som just nu väntar på livstecken från sina pojkar som tvingats in i Gaza, föräldrarna som aldrig får återse sina barn, endast för att så få palestinska barn som möjligt ska falla offer i ett krig som Hamas startat.

Tillbaka till Isobel och Kassems texter. Efter känslomässiga inledningar insinuerar sen båda att israeliska soldater medvetet skulle ha skjutit ihjäl pojkarna på stranden i Gaza. Då vill jag bara skrika att förstår ni inte att det är just vad varje Hamas raket syftar till. Att döda så många civila som möjligt. Även barn! Deras raketer har under åren koncentrerats till helger, högtider och till tidiga morgnar när föräldrar är på väg med sina barn till dagis. Den verkliga innebörden av ordet terror. Israel startade omedelbart en utredning om de fyra pojkarnas tragiska död. Deras mål är alltid att så få civila som möjligt ska drabbas.

Vi kan prata fram och tillbaka om pojkarna som dog på stranden i Gaza, eller de tre israeliska ungdomarna som kallblodigt sköts ihjäl i baksätet på en bil. Eller den unga israeliska kvinnan som besinningslöst högs ihjäl för att hon var judinna i baksätet på en taxi. En historia som ingen svensk journalist rapporterat om. Eller hur en hel familj inklusive deras tre månaders bebis fick sina halsar avskurna. Vi kan diskutera denna våldsspiral fram och tillbaka och om oförätter som begåtts. Vi kan fortsätta ända tillbaka till den etniska rensningen av Hebrons judiska befolkning, 20 år innan staten Israel skapades. Men bägaren av tårar har redan runnit över.

Därför måste vi prata om vad som är rätt och fel. Vi måste försöka lyfta oss över det mänskliga lidandet och titta på orsak och verkan. Vi kan inte som Isobel i sin ledare skriva i en bisats att vi förstår att de islamistiska raketbeskjutningarna av israel inte kan få fortsätta. Vi måste protestera. Vi kan inte dra falska slutsatser om att ett nytt Hamas skulle skapas för varje natt Israel slår tillbaka. Vi måste utgå från fakta och vad som är rätt och fel. Vi måste förstå att Israel har samma rätt som alla andra länder, även när det kommer till att försvara sig. Israeliska föräldrar har också rätt att höra sina barns lugna snarkande. Vi måste också förstå priset som måste betalas för att de ska få göra det.

Isobel vet precis som alla andra att när det inte fanns någon ockupation eller blockad så tog Hamas ändå makten i Gaza. Men vi stod tysta och lät det ske. Nu ser vi hur Israel tillsammans med Gazas civilbefolkning får betala priset för vår tystnad.

Vi kan inte acceptera att bara nagelfara den ena sidan längre. Det tar oss inte närmare en lösning på konflikten utan ökar bara klyftor. Vi kan inte som Isobel bara påstå vad den Israeliska armén gör med den psykiska hälsan hos landets tonåringar utan att diskutera att de faktiskt inte har något val! Vi måste även problematisera över att de palestinska barnen från tidig ålder matas med rasistisk propaganda i barnprogram eller hur det påverkar dem när de deltar i Hamas sommarläger. Vi kan inte acceptera att man rapporterar om bombade skolor och moskéer i Gaza utan att nämna att man använder dessa som vapendepåer. Vi kan inte prata om att Gazas befolkning är instängda utan att nämna Egyptens blockad. Vi kan inte som SVT profilen Elisabet Höglund tro att det är antalet döda som avgör vad som är rätt och fel när hela Israels befolkning tvingas avstå bättre sjukvård och utbildning då alla pengar går till att förstärka skolor så att de klarar en träff från en raket. Att busshållplatser och lekplatser byggs som kombinerade skyddsrum eller att man utvecklat ett system som skjuter ner raketer för drygt en halvmiljon per raket som skickas för att döda landets befolkning. Och att det är tack vare detta som vi ser färre dödstal på den Israeliska sidan.

Vi kan inte bara kräva återhållsamhet av den ena parten när omfattningen av Hamas bombardemang mot Israels civilbefolkning helt saknar motstycke i modern tid. Vi kan inte acceptera att hela södra Israels civilbefolkning dag som natt bor i skyddsrum. Vi kan inte låta denna konflikt återigen blossa upp vart tredje år och för varje gång se ett starkare Hamas med ännu fler och ännu bättre raketer med räckvid över hela Israel. Vi kan inte låna ut vår sympati till ett parti som faktiskt gör precis vad de säger, dödar judar.

4 thoughts on “Proportionell journalistik

  1. Tack! Denna behövdes skrivas. Jag är glad att du gjorde det. Nu måste den bara läsas också. Av så många som möjligt.

    1. Tack för din återkoppling! Inlägget har legat och gnagt i mig under en längre tid. Nu hoppas jag också att så många som möjligt läser det.

  2. En lysande text. Har länge varit bekymrad och upprörd över den ensidiga rapporteringen så fort den ena parten heter Israel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s